Decentraliserat arbetspensionssystem

Arbetspensionssystemet i Finland är till sin förvaltning decentraliserat. Det finns således flera arbetspensionsförsäkrare, såväl när det gäller typ som antal. Decentraliseringen hör nära samman med arbetspensionssystemets grundläggande uppgift, dvs. att trygga de nuvarande och framtida arbetspensionerna.

Indelningen i privat och offentlig utgör kärnan i decentraliseringen

Det finländska arbetspensionssystemet består av pensionssystemen för den privata och för den offentliga sektorn. Dessa system avviker något från varandra.

Tidigare varierade innehållet i pensionsskyddet inom pensionssystemen för den privata och den offentliga sektorn, såväl mellan sektorerna som inom dem. Inom den privata sektorn förekom till en början skillnader i pensionstillväxten beroende på anställningens längd. Inom den offentliga sektorn förekom länge skillnader såväl mellan de enskilda kommunerna som mellan kommunerna och staten. Pensionsskyddet inom den privata och den offentliga sektorn avvek i sin tur exempelvis i fråga om grunderna för fastställande av åldern för ålderspension. Under årens lopp har dessa skillnader eliminerats och pensionslagarna gjorts enhetligare, och i dag är innehållet i pensionsskyddet i stort det samma för arbetstagarna inom såväl den privata som den offentliga sektorn.

Pensionssystemen för den privata och den offentliga sektorn har också inbördes olika uppbyggnad.

Pensionssystemet inom den privata sektorn sköts av arbetspensionsbolag, pensionsstiftelser och pensionskassor som tillhandahåller lagstadgade arbetspensioner samt Sjömanspensionskassan och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt (LPA) som grundats genom speciallagar. Medan arbetspensionsbolagen, arbetspensionsstiftelserna och arbetspensionskassorna får försäkra arbetspensioner för både arbetstagare och företagare, försäkrar Sjömanspensionskassan endast arbete enligt lagen om sjömanspensioner. Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt har i sin tur ensamrätt på försäkring enligt lagen om pension för lantbruksföretagare.

Arbetspensionsförsäkraren för den offentliga sektorn är nuförtiden Keva. Keva sköter arbetspensionsskyddet för anställda inom kommunsektorn, välfärdsområden, staten, evangelisk-lutherska kyrkan, Folkpensionsanstalten och Finlands Bank. När det gäller finansieringen av pensionerna ansvarar Keva emellertid endast för pensionerna för de anställda inom sina egna medlemsorganisationer, dvs. kommunerna och välfärdsområdena.

Statens pensionsfond, Kyrkans pensionsfond, Folkpensionsanstalten och Finlands Bank ansvarar för finansieringen av arbetspensionerna för sina egna anställda. De ansvarade tidigare övergripande för ordnandet av pensionsskyddet, men från och med början av 2010-talet har verkställandet koncentrerats till Keva medan finansieringsansvaret är oförändrat.

Decentraliseringen har långa traditioner

Verkställandet av arbetspensionssystemet inom den privata sektorn har sedan det grundades i början av 1960-talet byggt på en decentraliserad modell. Rötterna till detta system sträcker sig ännu längre. Redan på 1800-talet grundades understödsfonder i anslutning till fabrikerna. En del av dem beviljade också pensionsunderstöd. Dessutom började man i kommunerna och städerna i början av 1900-talet upprätta pensionsarrangemang för kommunernas tjänsteinnehavare – och var och en införde egna system. Också pensionsskyddet för statens tjänstemän omfattades av speciallagar redan på 1920-talet.

Det nuvarande lagstadgade arbetspensionssystemet och den decentraliserade verkställigheten bottnar i det allmänpolitiska läget i slutet av 1950-talet och vid denna tid aktuella konflikter som gällde inkomstfördelningen mellan lantbruksbefolkningen och löntagarna. Man ville då inte överlåta skötseln av arbetspensionsskyddet för löntagare till Folkpensionsanstalten eller något annat organ som stod under politisk styrning. Den kommitté som planerade pensionssystemet konstaterade under dessa omständigheter att arbetspensionsskyddet bör förverkligas baserat på en decentraliserad organisation. Verkställandet överläts till redan befintliga institutioner: en del av arbetsgivarna hade redan grundat en pensionsstiftelse eller pensionskassa och de första arbetspensionsbolagen grundades i anslutning till livförsäkringsbolagen. Pensionsskyddet för sjömän sköttes sedan tidigare av Sjömanspensionskassan, som grundades i och med lagen om sjömanspensioner som trädde i kraft 1956.

När lagen om pension för arbetstagare trädde i kraft 1962 innehöll lagen bestämmelser om decentralisering: enligt lagen kunde arbetsgivaren skaffa en arbetspensionsförsäkring genom att grunda en pensionsstiftelse eller pensionskassa eller genom att teckna arbetspensionsförsäkring i ett arbetspensionsbolag. Aktörerna inom den offentliga sektorn fick sina egna lagstadgade pensionssystem något senare, när kommunernas pensionssystem grundades 1964 och statens 1967. Då grundades Kommunala pensionsanstalten (nuvarande Keva) för att sköta kommunernas pensioner. För statens pensioner ansvarade i sin tur Statskontoret fram till 2011.

Decentraliseringen bidrar till att hantera riskerna

Arbetspensionssystemets grunduppgift är att trygga de nuvarande och framtida pensionstagarnas pensioner. Målet är att uppgiften ska skötas till så låga arbetspensionsavgifter som möjligt, för att hålla kostnaderna för arbetspensionerna så låga som möjligt för betalarna.

En del av de arbetspensionsavgifter som årligen samlas in inom den privata sektorn fonderas och investeras för framtida pensioner. Också inom den offentliga sektorn har en del av avgifterna tidigare samlats i buffertfonder, genom vilka man nu delvis täcker finansieringen av pensionerna. Tack vare de fonderade tillgångarna och avkastningen på dem kan arbetspensionsavgifterna hållas på en lägre nivå än vad de annars skulle vara enbart på basis av pensionsutgiften.

Avsikten är att få en så stor avkastning som möjligt på de placerade tillgångarna med den risk som tillåts. De olika arbetspensionsaktörernas risktagning begränsas på olika sätt. Exempelvis omfattas arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn av solvenskrav, som fastställer den risknivå som tillåts för placeringsverksamheten. Solvensregleringen gäller inte arbetspensionsförsäkrarna inom den offentliga sektorn, även om också deras placeringsverksamhet är förenad med vissa begränsningar. Exempelvis regleras Kevas placeringsverksamhet genom de beslut som fattas av förvaltningsorganen. Finansministeriet styr och övervakar i sin tur placeringsverksamheten i Statens pensionsfond.

I ett decentraliserat arbetspensionssystem med flera aktörer kan riskerna i anslutning till placeringarna och beslutsfattandet som berör placeringsverksamheten hanteras bättre än om det endast skulle finnas en aktör. Arbetspensionsförsäkrarnas placeringsstrategier kan i viss mån avvika från varandra, liksom också den avkastning som de uppnår vid olika tider.

Decentraliseringen skyddar arbetspensionstillgångarna också mot risker i anslutning till det politiska beslutsfattandet. Tack vare decentraliseringen är arbetspensionstillgångarna i Finland till största del separerade från statsbudgeten, till skillnad från många andra länder. Staten finansierar en del av pensionerna för företagare, lantbruksföretagare, statens arbetstagare och sjömän. I huvudsak täcks arbetspensionerna emellertid med de arbetspensionsavgifter som betalas av arbetsgivarna, arbetstagarna och företagarna.

Decentraliseringen möjliggör att staten inte direkt kommer åt arbetspensionstillgångarna även om den offentliga ekonomin skulle vara i svårigheter. I många andra länder i Europa har detta varit fallet exempelvis under ekonomiska kriser. Tack vare decentraliseringen är pensionstillgångarna i Finland också skyddade mot politiska konjunkturer. Pensionstillgångarna kan exempelvis inte användas för att betala statens eller kommunernas skulder.

Decentraliseringen gynnar både arbetsgivare och arbetstagare

Arbetsgivaren bär ansvaret för att ta en arbetspensionsförsäkring för sina arbetstagare. I den decentraliserade modellen har arbetsgivarna inom den privata sektorn mer valmöjligheter att besluta i vilken form pensionsförsäkringen ordnas: arbetsgivaren kan i den utsträckning det är möjligt grunda en egen pensionsstiftelse eller pensionskassa, ansluta sig till en pensionskassa som är verksam inom samma bransch eller bli kund hos ett arbetspensionsbolag efter eget val.

Arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn konkurrerar sålunda sinsemellan om kunderna. Ett konkurrensmedel är kundservicens kvalitet och olika servicelösningar för såväl kundföretagen som de försäkrade arbetstagarna. Dessutom kan en del aktörer specialisera sig på arbetspensionsförsäkring för vissa branscher, varvid de kan erbjuda sina kunder specialkompetens.

Fördelarna med decentraliseringen och konkurrensen syns delvis också i arbetspensionsavgiften. Från och med 2023 fastställs den omkostnadsdel som ingår i arbetspensionsavgiften och som är avsedd för arbetspensionsbolagens verksamhetskostnader separat för varje bolag. Det inverkar på den totala avgift som bolaget tar ut. Dessutom kan arbetspensionsbolagens kundföretag få rabatt på arbetspensionsavgiften genom bolagsspecifika kundåterbäringar. Kundåterbäringarna är det överskott som delas ut till arbetspensionsbolagens kunder och som inflyter från placeringsverksamheten.

I vårt faktapaket om Arbetspensionsbolagens kundåterbäringar (på finska) redogör vi mer ingående för kundåterbäringarna, hur de bildas och fördelningsgrunderna för dem.

Arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn har solidariskt ansvar vid konkurs

Inom den privata sektorn fonderar arbetspensionsförsäkrarna årligen en del av den pension som inflyter för de försäkrade i förskott. Varje aktör ansvarar med sina tillgångar för dessa fonderade andelar.

I det decentraliserade systemet har man sett till att arbetspensionstagarna eller försäkrade inte orsakas skada, om en enskild aktör misslyckas med sin uppgift. Arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn har ett solidariskt ansvar för de influtna pensionerna: om en aktör går i konkurs, fördelas de pensionstillgångar och pensionsansvar som varit på dennes ansvar mellan de övriga aktörerna.