Bedömning av arbetsförmågan

Om en persons arbetsförmåga är hotad eller nedsatt, kan man stå inför en situation där personens arbetsförmåga måste bedömas mer ingående. Inom arbetspensionssystemet görs en bedömning av arbetsförmågan vid ansökan om arbetspensionsrehabilitering, invalidpension eller arbetslivspension.

Bedömningen är en helhetsbedömning

Bedömningen av arbetsförmågan är omfattande, eftersom det inte räcker med att enbart bedöma personens fysiska och psykiska funktionsförmåga. Utöver det måste man bedöma i vilken mån arbetet lämpar sig för sökanden och hurdan personens arbetsförmåga skulle vara i andra uppgifter. En person som är arbetsoförmögen i sitt eget arbete kan vara arbetsför i ett annat arbete.

Bedömningen av arbetsförmågan enligt arbetspensionslagstiftningen baserar sig på en bedömning av helheten. Där beaktas sökandens hela livshistoria, ålder, utbildning, arbetserfarenhet och sociala faktorer samt de begränsningar som orsakas av sjukdom, lyte eller skada och eventuellt ännu återstående arbetsförmåga.

Om sökandens funktionsförmåga inte räcker till för kraven i hans eller hennes tidigare yrke eller arbetsuppgifter och det finns en risk att personen under de närmaste åren kan bli arbetsoförmögen även på det allmänna planet, kan personens möjligheter att fortsätta i arbetslivet stödas med hjälp av arbetspensionsrehabilitering. Den yrkesinriktade rehabilitering som arbetspensionsförsäkrarna ordnar är alltid det primära alternativet före invalidpension.

Olika definitioner av arbetsoförmåga

Både arbetspensionsrehabiliteringen och invalidpensionen baserar sig på lag. Utöver arbetspensionsförsäkrarna beviljar också Folkpensionsanstalten samt trafik- och olycksfallsförsäkringsanstalterna såväl yrkesinriktad rehabilitering som sjuk- och invalidpension. I olika lagar definieras på olika sätt vad som avses med arbetsoförmåga och vad det innebär.

Vid bedömningen av arbetsförmågan och graden av arbetsoförmåga speglas arbetsförmågan mot definitionerna i lagen och personens möjligheter att fortsätta i arbetslivet. Arbetsoförmåga är således inte en diagnos, utan ett i lag definierat begrepp.

Det finns tre olika definitioner av arbetsoförmåga i arbetspensionslagarna: partiell arbetsoförmåga, full arbetsoförmåga och separat yrkesbaserad arbetsoförmåga som gäller personer som fyllt 60 år.

• En partiellt arbetsoförmögen persons arbetsförmåga anses vara nedsatt med minst två femtedelar.
• En helt arbetsoförmögen persons arbetsförmåga anses vara nedsatt med minst tre femtedelar.
• För personer som fyllt 60 år bedöms arbetsförmågan i förhållande till personens senaste arbete och dessutom beaktas lång tid i arbete och hur personen klarat sig i sitt arbete.

Inom den offentliga sektorn avviker bedömningen av arbetsoförmåga från den privata sektorn på så sätt att arbetsoförmågan sätts i relation till människans eget arbete och yrke.

Lagen om sjömanspensioner, olycksfallsförsäkringslagen, folkpensionslagen och sjukförsäkringslagen innehåller också egna definitioner på arbetsoförmåga.

Arbetsoförmögen enligt sjukförsäkringslagen eller arbetspensionslagarna?

De största skillnaderna i definitionen på arbetsoförmåga finns mellan sjukförsäkringslagen och arbetspensionslagarna.

I sjukförsäkringslagen är definitionen av arbetsoförmåga yrkesbaserad. När en person insjuknar så att han eller hon inte klarar av att utföra sitt arbete, har han eller hon rätt till Folkpensionsanstaltens sjukdagpenning i trehundra dagar. Personen anses då vara yrkesbaserat arbetsoförmögen.

Om sjukdomen är så allvarlig eller varar så länge (över ett år utan avbrott) att ansökan om pension blir aktuell, bedöms arbetsoförmågan enligt arbetspensionslagarna. Då jämförs personens arbetsförmåga i allmänhet med vilket som helst sådant arbete som personen skäligen kan förutsättas utföra. Bedömningen av arbetsförmågan kan alltså variera, även om personens hälsotillstånd är oförändrat. Detta beror således på att den bakomliggande lagstiftningen växlar.

Sakkunnigläkarens roll vid bedömningen av arbetsförmågan

Arbetspensionsförsäkrarens bedömning av arbetsförmågan baserar sig alltid på ansökan om invalidpension och de utlåtanden som hänför sig till den. Beslutet om arbetsförmåga måste basera sig på medicinska fynd. Dessutom görs bedömningen av arbetsförmågan på basis av olika dokument. Avgörandet fattas av en grupp sakkunniga hos arbetspensionsförsäkraren, varav en är sakkunnigläkare, dvs. försäkringsläkare.

Försäkringsläkaren gör en helhetsbedömning av i vilken mån sökandens arbetsförmåga är nedsatt och av personens återstående förmåga att skaffa sig utkomst genom arbete. I bedömningen behandlas utlåtanden av olika behandlande läkare, sjukjournaler och andra dokument med information om sökandens sjukdom och behandlingshistoria. Försäkringsläkaren bedömer dessa uppgifter i förhållande till de förmånskriterier som fastställs i lagstiftningen. I samband med ansökan om invalidpension bedöms också risken för arbetsoförmåga och möjligheterna att avhjälpa risken genom arbetspensionsrehabilitering.

Försäkringsläkaren bedömer sökandens förutsättningar att fortsätta arbeta ur medicinsk synvinkel och med utgångspunkt i socialförsäkringslagstiftningen. Läkaren deltar i beredningen av ärendet som expert tillsammans med jurister, rehabiliteringsexperter, pensionshandläggare och andra sakkunniga.

Den enskilda sökandens fall jämförs också med tidigare ansökningar och avgöranden. På detta sätt försöker man säkerställa att avgörandena är lika för alla personer i samma situation. Arbetspensionsförsäkrarna följer också upp besvärsinstansernas beslut.

Skillnaden mellan behandlande läkare och försäkringsläkare

Den behandlande läkarens uppgift är att ge arbetspensionsförsäkraren de uppgifter som behövs för ett pensionsbeslut. Den behandlande läkaren

• undersöker patienten
• bedömer patientens funktionsförmåga
• ställer diagnosen
• ordnar nödvändig vård och gör upp en rehabiliteringsplan
• följer upp patientens tillfrisknande
• sammanställer ett utlåtande, där läkaren beskriver patientens situation och möjligheter att klara av att arbeta.

Försäkringsläkaren bedömer om den behandlade läkarens beskrivning uppfyller de kriterier som lagen förutsätter för att bevilja invalidpension. Försäkringsläkaren

• tar del av de behandlande läkarnas utlåtanden
• säkerställer att patienten har undersökts och behandlats på lämpligt sätt
• säkerställer att alla sökanden behandlas jämlikt och rättvist
• bedömer för vilket arbete sökandens återstående arbetsförmåga räcker till eller inte räcker till
• bedömer om sökanden inom ramen för bedömningen av den allmänna arbetsförmågan riskerar att bli arbetsoförmögen inom de närmaste åren och om risken kan avhjälpas med arbetspensionsrehabilitering
• ger de medicinska motiveringarna för ett beslut om arbetsoförmåga.

Källa: Läkarförbundet

Nästan alla försäkringsläkare har någon form av sakkunnigläkarexamen, och de har typiskt arbetat som behandlande läkare rätt längre före uppgiften som försäkringsläkare. Många försäkringsläkare arbetar även samtidigt som behandlande läkare, men de får inte delta i handläggningen av sina egna patienters förmånsärenden eller på något sätt delta i behandlingen av den som söker en förmån.

Försäkringsläkaren ska utöver medicinsk kompetens också vara insatt i lagstiftningen om sociala förmåner och de kriterier som ställs enligt lag.

Både den behandlande läkaren och försäkringsläkaren är bundna av samma läkaretiska regler och skyldigheter. De sköter båda sin lagstadgade uppgift.