Solvensregleringen begränsar arbetspensionsförsäkrarnas risktagning
Arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn har bland annat i uppgift att fondera en del av de arbetspensionsavgifter som årligen samlas in. De fonderade medlen placeras och avkastningen utökar fondernas värde. Arbetspensionsförsäkrarnas placeringsverksamhet är emellertid strikt reglerad. Väsentliga är de bestämmelser som hänför sig till solvensen och som ställer ramvillkor för placeringen av arbetspensionstillgångarna.
Innehållet på denna sida
Solvensen beskriver aktörens förmåga att hantera risker
Med arbetspensionsförsäkrarnas solvens avses deras förmåga att hantera riskerna i pensionsförsäkringsverksamheten. Risker hör till verksamhetens grundkaraktär och de kan hänföra sig både till placering och till den egentliga försäkringsverksamheten. Genom solvensregleringen fastställs den risknivå som tillåts inom arbetspensionsplacering och därigenom också ramarna för den avkastning som eftersträvas i placeringsverksamheten.
Enligt lagen ska pensionstillgångarna placeras på ett lönsamt och betryggande sätt. Det innebär i praktiken att strävan efter avkastning och risktäckningskapaciteten måste vara i balans. Hög avkastning och låg risknivå är i regel sinsemellan motstridiga mål. Ju större risk vid placeringen av tillgångarna, desto högre avkastning är det möjligt att få på dem. På motsvarande sätt är den potentiella avkastningen på tillgångarna desto lägre, ju mindre risker man är beredd att ta.
Solvensregleringen gäller endast arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn, dvs. arbetspensionsbolag, pensionskassor och pensionsstiftelser samt Sjömanspensionskassan. Vissa paragrafer med anknytning till solvensreglering om diversifiering och förvaltning av investeringar gäller även för Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt.
Inom den offentliga sektorn styrs placeringsverksamheten genom de beslut som fattas av arbetspensionsförsäkrarnas beslutsorgan om hur placeringarna kan fördelas på olika tillgångsslag.
Syftet med regleringen är att trygga pensionstillgångarna och pensionsförmånerna
Solvensen för arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn regleras i lag (Lagen om beräkning av solvensgränsen för pensionsanstalter och om diversifiering av placeringar). Syftet med regleringen är att trygga arbetspensionstillgångarna och i förlängningen arbetspensionsförmånerna. Dessutom fungerar regleringen som ett ramverk, med hjälp av vilket man inom arbetspensionssystemet vid behov ingriper i händelse av överdriven risktagning. Denna möjlighet att ingripa i överdriven risktagning är viktig på grund av att de privata arbetspensionsförsäkrarna har gemensamt ansvar för varandras konkurser.
Solvensregleringen inverkar delvis på hur stora risker arbetspensionsförsäkrarna kan ta i sin placeringsverksamhet. Placeringsverksamheten styrs emellertid också kraftigt av arbetspensionsförsäkrarnas riskhantering i övrigt. Solvensregleringen hindrar således inte arbetspensionsförsäkrarna att bedriva en så lönsam placeringsverksamhet som möjligt med beaktande av trygghetsnivån.
Finansinspektionen ansvarar för tillsynen av arbetspensionsförsäkrarnas solvens.
En solvent försäkrare kan fullgöra sina åtaganden även om riskerna realiseras
Arbetspensionsförsäkraren beräknar beloppet av ansvarsskulden för varje försäkrad arbetstagare och pensionstagare till den del som bolaget har fonderat tillgångar för deras pensioner på förhand. Ansvarsskulden beräknas så att den i genomsnitt räcker till för att betala den fonderade andelen av pensionerna.
Solvensen mäts med de tillgångar som överstiger arbetspensionsförsäkrarens ansvarsskuld. Om placeringstillgångarna överstiger ansvarsskulden tillräckligt, anses arbetspensionsförsäkraren vara solvent. Det innebär att arbetspensionsförsäkraren kan fullgöra sina åtaganden i anslutning till pensionsförsäkringsverksamheten, även om en del av de risker som hänför sig till försäkringsverksamheten skulle realiseras.
Bedömningen av solvensen baserar sig på definitionen av risknivån i arbetspensionsförsäkrarnas placeringar, bedömningen av riskerna i försäkringsverksamheten och de matematiska kalkyler som görs på grundval av dem.
Nyckeltal som beskriver solvensen
Arbetspensionsförsäkrarnas solvens beskrivs med olika nyckeltal, varav de viktigaste är solvenskapitalet, solvensställningen och solvensnivån. Solvenskapitalet hör också nära samman med solvensgränsen, som fastställs för varje aktör separat.
Solvenskapital och solvensgräns
Arbetspensionsförsäkrarna kan bereda sig på riskerna i placerings- och försäkringsverksamheten med solvenskapitalet. I solvenskapitalet ingår bl.a. kapitalbasen, placeringarnas värderingsdifferenser och buffertfonderna mot risker.
Pensionsstiftelserna och pensionskassorna kan i solvenskapitalet inkludera en separat post som baserar sig på arbetsgivarens tillskottsplikt, varmed man kan stärka pensionsstiftelsens eller pensionskassans risktäckningskapacitet.
För att arbetspensionsförsäkrarens verksamhet ska vara solid, måste bolagets solvenskapital överstiga solvensgränsen. Solvensgränsen är ett värde som beräknats utgående från strukturen i arbetspensionsförsäkrarens placeringar och med vilket solvens-kapitalet jämförs. Huvudregeln är att ju mer riskfyllda placeringar arbetspensionsförsäkraren har, desto högre är den solvensgräns som krävs enligt lag.
Solvensgränsen fastställs riskteoretiskt så att den motsvarar behovet av solvenskapitalet för ett år, med beaktande av riskerna i försäkringsrörelsen och placeringsverksamheten. Solvensgränsen beräknas utgående från de totala placeringstillgångarna. Vid beräkningen av solvensgränsen ska pensionsförsäkraren identifiera de risker som hänför sig till respektive placering och försäkringsrisken. Riskerna beaktas i enlighet med den risknatur som fastställs i lag och samma placering kan vara exponerad för flera olika risker. Vid beräkningen beaktas också placeringarnas förväntade avkastning och korrelationen mellan olika riskfaktorer.
Placeringsriskerna indelas enligt lagen i 18 klasser
- riskklass 1-5: aktierisk
- riskklass 6: ränterisk
- riskklass 7-10: kreditmarginalrisk
- riskklass 11-12: fastighetsrisk
- riskklass 13: valutarisk
- riskklass 14: råvarurisk
- riskklass 15: risk avseende avkastningskrav
- riskklass 16: försäkringsrisk
- riskklass 17: kvarstående risk
- riskklass 18: övriga risker.
I solvensmodellen beaktas dessutom
- marknadsrisken
- motpartsrisken
- koncentrationsrisken
- eventuell hävstång och
- risker som hänför sig till derivatavtal och indirekta placeringar.
Med hjälp av beräkningsmodellen kan man mer flexibelt bereda sig på placeringsinstrumentens utveckling och vid behov kan nya risker tas med i beräkningen.
Arbetspensionsförsäkrarens verksamhet är inte föremål för extra begränsningar när arbetspensionsbolagets solvenskapital överstiger solvensgränsen och pensionsstiftelsens eller pensionskassans solvenskapital överstiger solvensgränsen med 1,3 gånger.
Om arbetspensionsförsäkrarens solvenskapital underskrider solvensgränsen, ska pensionsanstalten överlämna till Finansinspektionen en plan för återställande av en sund finansiell ställning. Om arbetspensionsförsäkrarens solvenskapital underskrider kravet på minimikapital (en tredjedel av solvensgränsen), ska arbetspensionsförsäkraren tillställa Finansinspektionen en plan för kortfristig finansiering.
Solvensnivå och solvensställning
Solvensnivån berättar hur mycket arbetspensionsförsäkrarens tillgångar överstiger ansvarsskulden. Exempelvis innebär en solvensnivå på 130 procent att värdet på arbetspensionsförsäkrarens tillgångar motsvarar 130 procent av ansvarsskuldens belopp.
Solvensställningen beskriver i sin tur solvenskapitalet i förehållande till solvensgränsen. Om solvensställningen är exempelvis 2,0, så är arbetspensionsförsäkrarens solvenskapital det dubbla i förhållande till solvensgränsen.
