Suvi-Anne Siimes: Faller ansvaret för äldreomsorgen på döttrarna? 

Enligt barometern delar de yngsta (18–24 år) och de som fyllt 75 år många bekymmer. Ett av dem gäller delaktigheten.

De unga upplever klart mer än andra åldersgrupper att de är underrepresenterade i demokratin. Också 75-plussarna upplever oftare än genomsnittet att de lämnas utanför det demokratiska inflytandet. Båda känner att de står i marginalen också när det gäller utvecklandet av tjänster.

Men det finns likafullt skillnader i de olika generationernas synsätt. Åsikterna går i sär framför allt i fråga om fördelningen av ansvaret för omvårdnaden av äldre. Dessa skillnader är enligt mig inte minst tankeväckande.

Enligt barometern vill nästan hälften (45 %) av finländarna se att vuxna barn på grund av de svaga offentliga finanserna tar ett större vårdansvar för sina åldrande föräldrar. En lika stor andel (46 %) motsätter sig tanken.

Särskilt min åldersklass, dvs. gruppen 55–64-åringar, förhåller sig mer negativt än andra till de vuxna barnens vårdansvar.

Enligt barometerresultaten anser en knapp tredjedel (31 %) att det också är naturligt att kvinnorna bär ett större ansvar än männen för vården av familj och släkt. Majoriteten (64 %) ser annorlunda på saken.

Särskilt många frågor väcker hos mig barometerresultatet enligt vilket hela 39 procent av de unga uttryckligen ser kvinnans roll som vårdande som naturlig. Mest negativt till tanken förhåller sig de som fyllt 65 år.

Det får mig att fråga om vårdförväntningarna på kvinnorna ökar i framtiden – och om de ökar, så med vilka följder?

Det lönar sig givetvis inte att överdriva skillnaderna i finländarnas syn på vårdansvaret.

De ungas inställning kan mycket väl präglas av att deras egna föräldrar ännu är relativt unga och i god kondition. Ansvaret för deras framtida behov av vård och omsorg kan därför kännas som en avlägsen och även lätt sak.

För många i min ålder är däremot vårdansvaret för de i huvudsak mycket ålderstigna föräldrarna i vardagen mer eller mindre redan mycket bekant, konkret och många gånger tungt. Det är således inget under att tanken på en betydande ökning av vårdansvaret får mindre understöd uttryckligen i min åldersgrupp.

Därför är det också naturligt att ha olika åsikt om vem som borde bära vårdansvaret för de egna åldrande föräldrarna. Man kan på goda grunder vara av annan åsikt om saken med någon just nu, men lika väl med sig själv – i olika åldersskeden och i olika livssituationer.

Det finns trots det skäl att notera den signal som generationsbarometern förmedlar, eftersom det inte så där utan vidare går att skjuta över vårdansvaret för föräldrarna på de vuxna barnen. Det har också alltid andra följder i samhället.

En av följderna orsakas av att var och en av oss endast kan vara på ett ställe åt gången.

Om man måste sköta om sina gamla föräldrar hemma, måste man minska på det arbete som utförs utanför hemmet. Det i sin tur minskar den redan nu allt knappare tillgången på arbetskraft i vårt åldrande samhälle.

Och om det ökade vårdansvaret läggs uttryckligen på kvinnorna, försämrar det kvinnornas inkomstbildning och ställning på arbetsmarknaden.

Är detta den framtidsbild som vi vill ge våra egna döttrar och deras döttrar?

Det lönar sig att fundera på saken nu, när lösningarna för omfördelningen av vårdansvaret ännu till största delen ligger i stöpsleven.

Efter att besluten formats är det betydligt svårare att reparera resultatet.

Ytterligare upplysningar: